Hoppa till innehållet
SV

Sandra Martinsones minnen från hus nr 5 på Olīvu-gatan

Alla nyheter

Sandra Martinsones familj bodde i tre generationer på Olīvu-gatan. Strax efter andra världskriget — 1947 — flyttade Sandras farföräldrar in i lägenhet 11 i det femte huset på Olīvu-gatan. Under kriget hade familjen bott på landet; när de återvände till Riga hade en officer i den sovjetiska armén tagit deras lägenhet. Han sprang ut med vapnet i handen och hotade att skjuta den som vågade störa honom. Så stod Sandras mormor och morfar kvar på gatan med ett litet barn — Sandras mamma — i famnen. På den tiden hade de bara så mycket pengar att de kunde köpa en liten enrumslägenhet på Olīvu-gatan med ett litet kök och ett rum.

Korsningen Torņakalna-gatan och Vienības gatve, 1938.
Fotografi ur Sandra Martinsones privata arkiv.

Huset och gården. Lilla Sandra kom till världen 1966 och tillbringade hela sin barndom med att leka och busa på Olīvu-gatan, som då såg helt annorlunda ut än i dag. Redan då, precis som i dag, hade det femte huset på Olīvu-gatan nummer 5. Som barn visste Sandra inte vad oliver var: under sovjettiden hade hon aldrig sett sådana underverk. Först på 1990-talet, efter att republiken Lettland återupprättats, när oliver dök upp i butikshyllorna, fick hon veta vad det var och hur de såg ut.

Galleri

1 фото

Sandras mormor vid sina fönster (till höger syns grannhusets infartsportar från gården), 1956.
Fotografi ur Sandra Martinsones privata arkiv.

Galleri

1 фото

Infartsportarna från gatan, 3 september 2018.

Sandra mindes att det tvåvåningshuset hade två entréer — i båda ändarna av byggnaden. Sammanlagt fanns tolv lägenheter. På den sida där Sandra bodde fanns fyra lägenheter per våning; på den andra sidan två, betydligt större. I korridoren stod den gemensamma toaletten — först torr, senare med spolning när vattenledningen dragits. I korridorens ände, vid dörren från gatan, hade varje lägenhet låsta hyllor — ett slags skafferi. Sandra mindes: ”Där förvarades allehanda herrsmåsaker, trådar och annat jag inte förstod, men där stod alltid också en gryta med grisfett och en bit saltat fläsk som kommit från landet.”

Galleri

1 фото

Sandra Martinsone med sin mamma, Olīvu-gatan, vintern 1967–1968.
Fotografi ur Sandra Martinsones privata arkiv.

Galleri

1 фото

Olīvu-gatan, 3 september 2018.

Under huset — där det än i dag går en trappa ner från gården — fanns en källare som etsat sig fast i Sandras minne: ”Varje lägenhet hade sitt fack; där stod burkar med sylt, grönsaker, potatis. Det fanns också ett rum där människor en gång bott. Jag tryckte alltid ögat mot springan i dörren och försökte se vad som lämnats kvar, för det verkade hemskt för mig — att bo i en källare.” Upp till vinden, där det i dag inretts lägenheter, ledde smala trappor; dit bars den nytvättade tvätten för att torka: ”Uppe kändes det overkligt; duvorna som slagit sig ner där gjorde allting ännu skrämmande.”

Galleri

1 фото

Olīvu-gatan 5 — fasadsidan, 3 september 2018.

I dag ser gården helt annorlunda ut än i Sandras barndom: då täcktes den av hård jord, och där låg ofta allehanda skräp. Vid entrén stod en stor svart skolsvart tavla med ett litet tak, där lägenheternas boende skrivits med vit krita. På den platsen finns nu ett fönster. På gården fanns små köksträdgårdar, små skjul och ett garage, och mitt på gården reste sig en pump där kvinnorna hämtade vatten till tvätten. I dag huserar ögonkliniken Olīva i gårdsbyggnaden, men Sandras mamma Māra mindes att man en gång fött upp gäss där. Det hände att en gås med nyss avhugget huvud rymde och sprang omkring på gården utan huvud.

Galleri

1 фото

Sandra Martinsone på gården vid Olīvu-gatan 5 — på platsen där innergårdsstaketet står i dag, 1960–1970-talen.
Fotografi ur Sandra Martinsones privata arkiv.

Galleri

1 фото

Gården vid Olīvu-gatan 5, 3 september 2018.

De boende. Husets invånare var en brokig skara: ”När jag började fråga ut mamma sa hon helt enkelt — där bodde bara gamla tanter som inte hade något att göra. Jag minns dock också en ensam man. För mig som barn, proppfull av underjordiska romaner och sovjetisk propagandafilm, verkade han kunna vara någon sorts underjordisk typ — snarare var han nog en konstnärligt lagd människa. Mina föräldrar hade inte ens lagt märke till honom.” Sandra minns också en hjärtlig granne: ”Som barn var tant Rožkalne bakom väggen min favorit. Hos henne luktade allt Ulmanis-tid — i minnet ser och känner jag det fortfarande; må jorden vila lätt över henne.”

I det femte huset bodde mest vuxna; barnen var få, så Sandras väninna kom från grannhuset. Längs den lilla gatan samlades en liten barnaskara. Också längs själva Olīvu-gatan rörde sig ganska många barn, särskilt under skoltid — lettiska och ryska skolor och en förskola låg i närheten. Sandra mindes att barnen då hade skoluniform.

Förvaltaren. I det andra trapphuset bodde husförvaltaren fru Grosmane, som skötte sitt uppdrag in på sjuttiotalet. Hon visade sig vara en ganska sträng dam, och gårdens barn tyckte inte alls om henne. Förvaltaren var släkt med husets tidigare ägare och en stor patriot för Lettland. I det tysta hoppades hon att sovjettiden snart skulle ta slut, och därför värnade hon byggnaden så att den skulle återgå lika vacker som förr till de tidigare ägarna. Sandra minns att damen var särskilt hård mot barnen och inte lät dem hoppa hage: för att leka måste man rita ett rutnät i den hårda jorden, och hon såg det som skamlös skadegörelse — därför lekte barnen vid päronträdet vid det mer avlägsna garaget.

Officeraren. I gårdsbyggnaden (i dag Olīvu-gatan 5a), där ögonkliniken ligger nu, bodde en sovjetisk officer med sin hustru på bottenvåningen: ”Officeren körde hem i sin lilla Zhiguli och hustrun i satängmorgonrock mötte honom vid den blommande rosengården.” Hon förbjöd barnen att äta druvorna som växte vid deras fönster — men lilla Sandra minns att de smakade underbart, och barnen snattade dem ändå tyst precis framför fönstret.

Galleri

1 фото

Olīvu-gatan 5a — gårdsbyggnaden vid vars entré druvorna snattades, 3 september 2018.

Den kommunistiska nudisten. Mitt emot Sandras lägenhet bodde en övertygad kommunist vid namn Anna Briedis, aktiv i partiet. Hon tyckte om att åka till nudiststranden och tog en gång med Sandras mamma Māra, men Māra tyckte inte om det: ”nakna gamla tanter låg på rad, och gubbar kikade med kikare från buskarna.” Så hon åkte aldrig mer och solade med kommunisten.

Ett paraply är inte en fallskärm. I Sandras barndom hade televisionen precis dykt upp, och tillsammans med väninnan såg hon hur man hoppade med fallskärm. Flickorna bestämde sig för att ta ett paraply och hoppa från skjulet — men ett paraply är ingen fallskärm, och båda busungarna landade smärtsamt. Det blev mer bus: medan Sandras föräldrar var på jobbet tände flickorna ibland eld mitt i rummet. De tog ringarna av spisen, stoppade papper i öppningen och rökte korvar i röken. En gång drog skorstenen dåligt, röken fyllde rummet — och hela huset sattes i gungning! Grannarna klagade hos Sandras föräldrar; flickan ville inte ha skäll och sa att det varit kallt och att hon försökt tända spisen för att värma sig.

Galleri

1 фото

Platsen där barn klättrade över staketet in på det dåvarande Riga stads barnsjukhusområde, 3 september 2018.

På andra sidan Olīvu-gatan låg Riga stads kliniska barnsjukhus (i dag Barnkliniska universitetssjukhuset). En gång omgav ett trästaket området; senare byttes det mot en betongmur. En lokal pojke nöjde två fotfästen i muren så att man kunde klättra över. Barnen smög över staketet och strövade på sjukhusområdet. Då såg det sjabbigt ut, och bakom staketet stod gamla ambulanser. Barnen klättrade över och lekte i de gamla bilarna. I dag är sjukhusområdet prydligt och de gamla ambulanserna borta — men ännu syns i betongmuren hålen från Sandras barndomsäventyr, där barnen satte foten för att ta sig över.

Riga, 12 september 2018
Sandra Martinsones minnen

EcOlive Loft Alla lägenheter

Redo att välja
en lägenhet?

Från boendes berättelser till lediga hem — katalog och kontakt finns nära.